longday

Det går faktiskt inte en enda dag utan att jag tänker på dig. Är det märkligt? Även denna kväll och denna sena timme tänker jag på dig. Jag fylls alltid av någon slags ilska och frustration men även utav en sorg. En sorg av att ha förlorat dig, för det har jag. Du finns inte längre i mitt liv mer än sporadiska glimtar som vi båda suktar efter men aldrig riktigt lyckas fånga.

Jag vet inte om jag saknar dig längre? Jag vet varken upp eller ner för jag har vänt ut och in, fram och tillbaks på allt. På alla tankar, på alla funderingar. Och de ord som yppats från våra munnar har jag vridit och vänt på för att få någon klarhet i vad det är vi egentligen håller på med. vad det är vi egentligen gör mot varandra.

En plågsam tystnad, det är olidligt. Men jag orkar inte vara den som "ska" bryta den, jag orkar inte. så jag låter det  vara, jag låter dig gå. Gå precis vart du vill. Men en sak ska du veta: Jag vet. Jag vet vad du vill, jag ser det på dig för jag känner dig. Men jag orkar inte bry mig. jag orkar inte ta hänsyn till din försiktighet eller rent utsagt, feghet.

Så därför låter jag dig gå...