longday

Avstigen från tåget tittar jag mot busshålpllatsen och önskar i smyg att det inte ska gå någon buss. Och till min inte allt så stora förvåning står hela busstorget och gapar tomt. Med musiken pulserande i mina öron kommer jag ut från tunneln och inser att det regnar, jag sätter på mig min luva för att slippa både regnet men även den piskande vindens hårda slag mot ansiktet. Så fort mina fötter lämnat torget bakom mig börjar jag sjunga..

Jag sjunger för mig, för just den stunden. Jag önskade mig att få gå, bara gå och vara med mig själv. Hur kan man längta så mycket till att få vara med sig själv i det piskande regnet? Halvvägs hem lämnar jag den trygga trottoaren och går ut mitt på vägen. Jag tar av mig luvan och sträcker ut händerna och njuter. Jag njuter av regnet, vinden, doften av blöt asfalt och av mig själv. Jag njuter att vara jag, just där, just då.

Jag önskar och längtar alltid efter dessa stunder. På kvällarna då människor gömt sig i husen och gatorna endast är upplysta av de gulaktiga lamporna längs vägen. Jag längtar så fruktansvärt till dessa stunder då jag får vara med mig själv. Få känna känslan av frihet och känslan av ensamhet på samma gång. Det är de mest skrämmande men samtidigt är det de som gör allt så underbart.