longday

Medan jag gick på den gråslaskiga gångvägen som var full med grus från vinterns sandning såg jag barnen samlas i ett led, två och två. Under mina skor fastnade stenarna envist gång på gång i någon slags protest men jag ignorerar fotstegen och tänker istället på framtiden, vad som kommer hända, vart jag kommer att ta vägen och vem jag kommer att bli?

Jag blickar bakåt mot barnen som trotsar frökens ständiga skrik om att de ska stå stilla och tänker: Det där var jag för inte så längesen. Jag stod där med en alldeles för stor ryggsäck på en lite kropp och även då med visioner och tankar om hur livet skulle se ut, jag längtade till ungdomens sköna dagar.

och nu står jag här än idag och längtar till en framtid som är obestämd...

Jag tror att det är en ständig fråga i livet och en ständig strävan att alltid blicka framåt. Jag är rädd att vi alltid kommer tänka så, mitt liv börjar då, mitt liv börjar i framtiden. När ska vi lära oss att det är här och nu vi lever inte då, inte sen, utan nu.