barndomens förskönelser
Idag satt jag inne på facebook och hittade en barndomsvän. Hon flyttade till England när vi var 6-7 år. Hon kom alltid tillbaks och hälsade på varje sommar eftersom hennes pappa bodde kvar här. Men en sommar slutade hon att hälsa på mig..
När jag satt där och tittade på hennes bilder först tänkte jag: oj vad hon har varit med om mycket i livet, och visst det har hon. Hon har alltid rest mycket och hon flyttade ju till England och nu bor hon i Kina.
Hon hade i alla fall massor med fest bilder och bilder som visade på hur roligt och intressant hennes liv verkade vara. Men tillslut satt jag där och tyckte synd om henne. Vilket liv? Dricka, röka, festa och att aldrig veta vart hemma är. Vad är de för liv?
Hennes föräldrar har släppt ut en ung tjej i vida världen med helt lösa tyglar. Hon kommer tappa bort sig bland vimlet av alla människor, hon kommer tappa bort sig själv.
Jag tyckte i slut ändan att det bara var sorgligt att sitta och se på hennes "liv" i bilder. Den Isabelle jag kände som köpte spice girls tuggumin med mig, som åkte rullskridskor med mig så att vi skrapa upp knäna blodiga, som satt uppe med mig i ett träd och berättade hemlisar. Den Isabelle finns inte, den Isabelle kommer förmodligen aldrig finnas igen.
Människor förändras oavsett vad du eller jag säger.
När jag satt där och tittade på hennes bilder först tänkte jag: oj vad hon har varit med om mycket i livet, och visst det har hon. Hon har alltid rest mycket och hon flyttade ju till England och nu bor hon i Kina.
Hon hade i alla fall massor med fest bilder och bilder som visade på hur roligt och intressant hennes liv verkade vara. Men tillslut satt jag där och tyckte synd om henne. Vilket liv? Dricka, röka, festa och att aldrig veta vart hemma är. Vad är de för liv?
Hennes föräldrar har släppt ut en ung tjej i vida världen med helt lösa tyglar. Hon kommer tappa bort sig bland vimlet av alla människor, hon kommer tappa bort sig själv.
Jag tyckte i slut ändan att det bara var sorgligt att sitta och se på hennes "liv" i bilder. Den Isabelle jag kände som köpte spice girls tuggumin med mig, som åkte rullskridskor med mig så att vi skrapa upp knäna blodiga, som satt uppe med mig i ett träd och berättade hemlisar. Den Isabelle finns inte, den Isabelle kommer förmodligen aldrig finnas igen.
Människor förändras oavsett vad du eller jag säger.
Kommentarer
Trackback
