longday

Igår kom min syster och hämtade mig för att sedan åka ut till öppna fält och grönskande ängar med hästar som går betandes.
Det är så svårt att förklara utan att det låter töntigt, men jag blir helad av att få vara med hästar. För mig är det den bästa medicinen man någonsin kan få.

Tankar läggs på annat, tankar läggs på en individ som älskar en tillbaks fast den inte känner mig. Den låter mig, som om det var självklart, att sitta upp och låtas bli kontrollerad av mig, den lägger sin tillit i mig.

Mina tankar finns ingen annanstans än just där, just då i det ögonblicket. Det är där, på hästryggen, som jag känner att jag lever. 

Varför någonsin sluta med det som får en att leva?
- Ja du, det undrar jag också.