longday

Här är jag igen, sittandes på den hårda trä stolen fremför fönstret med datorn på bordet.
Jag vill fly, fly till dit jag hör hemma, fly till den famn som en gång alltid var min. Den självklara öppna famnen.
Men den famnen verkar ha tynat bort, precis som solen idag.
Solen har bleknat bort och fått ge upp sin plats för de disiga molnen. Förmodligen är väl jag de disiga molnen idag men även som många andra dagar ligger jag som en tät hinna framför den vackert strålande solen. Dig.

Hur ska man säga, hur ska man ge, hur ska man ta när man inte vet?