longday

Tårarna tränger baokm ett par trötta ögon. Ett hår som är fettigt och en sliten tröja med en naken och bar kropp där under. Sittandes i soffan hör jag mig själv säga det är ditt ansvar att berätta för mig. Det han då säger är, ja du vet att jag inte är så bra på att prata om sånt.
Inte en enda gång kan han ta sina jävla rädslor eller vad det nu är för känslor som hindrar honom och för en gångs skull, för min skull, säga sanningen och vara uppriktig mot mig.
Jag kämpar fortfarande så starkt mot tårarna som börjar bränna bakom ögonen. Inte ens nu kunde han vara klar och tydlig med mig.
Jag visar inget tecken på att jag kämpar mot tårarna. Han säger förlåt. Men vart är klarheten och ärligheten, jag har fortfarande inte fått den. Han kan säga förlåt hur många gånger som helst men, tyvär kommer jag nog aldrig kunna förlåta honom för den jävla smärtan som jag  haft i mitt bröst alldeles för länge nu.

Nu står han på en stor grön gräs plätt och skriker så att jag hör det ända in i mitt sovrum: kom igen gubbar, kämpa. Vem han egentligen borde skrika det åt är sig själv. Inte stå där på den jävla gröna plätten och skrika bort sina bekymer. Han har alltid gömt sig bakom det gröna, sköna. och den runda och släta saken som flyger fram och tillbaks. fram och tillbaks... och det  tar aldrig slut...