remember the time

jag är rädd för att hamna där.
där jag inte vill vara.
instängd i mig själv, och lägga mitt liv i nåns händer så mycket att jag inte är självständig längre.
att lägga för mycket i en annan människas händer, lägga sig själv.
gränsen är hårfin av vad som är för mycket och vad som är mer än bara själva kärleken. kärleken blir till sitt liv.

Jag känner mig ensammare nu mer än någonsin. och jag tror det kommer bli så i framtiden också, för jag ser och märker på dig att DU skapat ditt eget, att du har hittat ditt,det är jag glad för men jag får inte längre plats, eller jag får i alla fall inte samma prioritering längre, men vad förväntar jag mig? jag försöker, det gör jag verkligen, men vart har jag tagit vägen i våran vänskap? har du tänkt på oss på senaste tiden?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0