longday

Idag insåg jag att jag är nästan precis som min pappa.
Det jag hatar och stör mig mest på hos honom,
det har jag..

Latheten att alltid påbörja allting men aldrig slutföra det.
För några år sedan lovade jag mig själv att jag aldrig skulle bli så.
Jag ville inte bli den personen som aldrig håller det man lovat att göra.
för jag vet hur det sårar människor. det har sårat mig.
ändå hamnade jag i dom fotspåren.
Jag ser upp till min pappa något fruktansvärt men kommer jag alltid vara "pappa upp i dagen, flickan" som kommer gå i sin pappas fotspår livet ut.
Kan jag ändra på det som jag är påväg att bli?
Kan jag ändra den stigen som redan är upptrampad åt mig genom att hitta nya stigar där ingen någonsin gått förut?

Jag säger till mig själv: att det är klart jag kan, jag är inte min pappa, jag är jag.

Men jag kommer alltid stå i bakrunden av min pappa och beundra honom för att han är just, min pappa!