longday

Jag har under en tid varit så trött på att gråta, inte för att jag gråter ovanligt mycket, utan kanske mer för att min gråt de senaste tre åren har varit så smärtsam.

Jag har blivit ett skiljsmässobarn, jag har fått uppleva en sorg av att förlora någon som står en nära på olika sätt. Både döden men också förlusten av en förlorad kärlek. Smärtan som än idag gör sig påmind. Gråten som återigen kommer stormandes på kvällarna och ibland gör det ondare än tidigare.. 

Och jag orkar inte alltid. Jag orkar inte ha ont, men jag orkar inte samtidigt alltid kämpa emot gråten och tårarna som tränger bakom de stängda ögonlocken. Jag har under en tid bara gått och lagt mig med min trötta kropp för att sova och tänkt; jag orkar inte gråta inatt. jag tar det imorgon. Men oavsett kommer det alltid ikapp en.

Jag har fällt så många tårar de här åren, tårar av glädje, tårar av ilska, tårar av desperation, tårar av ren sorg, tårar av smärta och tårar av tacksamhet.

Men jag antar att så är livet och så kommer det fortsätta. Det är en del utav processen för att man både ska kunna gå vidare och helt enkelt må bättre. och ojoj vad jag har många tårar kvar att fälla..