när regnet helar
När regnet lätt nuddar mina kinder och ansikte känns det så fridfullt. Mina fötter fortsättar vandra i samma takt trots att regnet ökar. Känslan som spritter genom min kropp är bekant, där går jag på den bakanta grusvägen som så många gånger tidigare. Träden och grenarna hänger ner som ett paraply över mitt bara huvud och trädkronorna ser så ståtliga och maffiga ut där de står längs vägkanten.
Mina tankar tar mig med till det stället där jag känner ro, där jag får tid att känna mitt innre lugn. Min fristad. Där är det tyst och där renar naturen min själ. Det finns inte någon annat plats som får mig att känna så. Den obeskrivliga tystnaden, ensamheten och lugnet som alltid omsluter och tillslut renar min kropp och mitt sinne. Det är där jag mår som sämst och det är där jag mår som bäst. För om man ska rena sig själv krävs det att man går igenom allt det hemska, allt det som gör så där ont men som inte riktigit har kommit upp till ytan. Ut med det, för att man sen ska kunna ta in det nya och rena som fyller en med glädje.
Jag längtar till mig fristad
Värmland, Ransäter
